Balans och tid
Ibland tappar man balansen. Det är då man börjar fundera över vad det beror på. Gick man kanske ut på linan innan man var redo. Men hur vet man att man är det? Om man nu kommer framtill att man inte var redo, vad beror det på. Har man inte tränat tillräckligt Eller inte för just de förhållanden som råder. Kanske är man oerhört skicklig och van vid att balansera på slak lina mellan livets alptoppar. Men så plötsligt börjar det blåsa kraftigt. Något man inte kunde förutse sker. Eller är man så beroende av att andra ger en bekräftelse att när de slutar heja på och vänder blicken bort, så blir man rubbad. Kanske rynkar till och med någon på näsan. Eller, man kanske kunde balansera när man hade ett skyddsnät. Det är ok att falla, att tappa balansen, någon finns som tar emot.
Kanske är det ibland så enkelt att man helt enkelt inte borde ha gett sig ut på linan om man nu inte var redo. Redo för att falla, utan skyddsnät och hejaklack. Ska man då förbanna balanskonsten, de egna valen, vädret eller något annat. Eller helt enkelt konstatera, nu föll jag. Det är ok. Det tar tid att lära sig finna balans och att hålla den. Tid för andetag och stillhet. Hela livet tar det.
Några funderingar på väg till en stor släktträff för att fira min älskade farfar som fyllt 90. Efter en hård arbetsvecka där jag jag både balanserat och jonglerat för att få Alla delar i livet att gå ihop.
Hyfsat balanserad och förväntansfull.
God helg på Er
