Välkommen till Baggers vrå..

Vad är sant och osant?
Självklart känner och tänker jag ju att det finns vissa sanningar i livet, men  det bli alltemer komplext ju längre jag levt. Ibland är jag benägen  att tro att "lögner" är det jag upplever när andra människors sanningar drabbar mig. Alltså när deras sätt att se världen skadar mig eller någon jag håller kär. Manipulation, lögn och förbannat ego! Så enkelt är det heller inte. Det finns oändligt många sanningar, i varje ögonblick blir de till och för en och samma människa kan sanningen byta ansikte. Det gör att man kan tycka att någon "vänder kappan efter vinden".

När jag så läste kursen i vetenskapsfilosofi sattes detta ytterligare på sin spets. Det går att beskriva vilka villkor som måste uppfyllas för att något ska betecknas som "sanning". Själv har jag nog ytterst svårt med den Pragmatiska sanningen- om det fungerar så är det sant. Jag lutar mig mest mot det relativa sanningsbegreppet. Men gör det mig mer ödmjuk? Det vete katten.

Sanning är nämligen inte bara en logisk fråga- de som beter sig som om det vore fallet- blir lätt "nördiga"  och fyrkantiga i andras ögon. Det är ett begrepp som är semantiskt, sociologiskt och normativt. Vi formar alltså världen med det vi uppfattar som sanningar- på olika sätt.

Så då måste jag provocera migsjälv- på et värsta sätt. Det finns en datingsajt för otrogna....och jag bara kräks åt det- en vad betyder det? Hur ser den som skapat detta på sanning- och i och med den sanning som förs fram: vilket samhälle vill man bygga?
Jag bara undrar....

Själv är jag fortfarande ganska stelbent i min syn på sanning. Jag ljuger aldrig- altså behöver jag aldrig hålla reda på vad jag sagt. Jag HATAR lögner. Jag föraktar de som ljuger och bedrar, det är fegt och den som väljer att göra så har också valt ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor. De är medel för att nå det mål som önskas- man säger det som behövs för att ha det bra själv helt enkelt....

Oasett om det är en liten vit lögn, eller en stor fet lögn så leder de mot samma mål.
Och jag säger som min kloka bortgånga mormor:
Det börjar med en nål och slutar med en silverskål.
Man SKA vara noggrann med hur man för sig, säger och förhåller sig.
Iallafall om man vill kunna respektera sigsjälv och få vara riktigt nära andra mäniskor
Det är ju också fiffigt att ha några karmapoäng när man en dag avslutat sin resa här på jorden...




Ur Wikipedia:

• Korrespondensteorin: Enligt korrespondensteorin är ett påstående P sant om och endast om det överensstämmer med verkligheten. Om påståendet det regnar just nu är sant, så regnar det just nu. Tanken är att verklighetens faktiska förhållanden avgör vad som är sant eller falskt. Men vad ska då avses med verkligheten? För en empiristiskt lagd filosof eller tänkare i allmänhet ligger det nära till hands att säga att verkligheten = det som observeras. Men detta leder snabbt till filosofiska (och perceptionspsykologiska) problem om hur observationer förhåller sig till verkligheten.

• Koherensteorin: Enligt koherensteorin som har sina rötter bland annat hos Leibniz är ett påstående sant om och endast om det är koherent med ett omfattande system av satser, som alla är inbördes koherenta. Leibniz tycks ha menat att bara ett sådant system är möjligt, och identifierade det med något gudomligt och logiskt på en gång. Tillämpat i praktiken tycks det innebära att: en sats P är sann om och endast om den är koherent med systemet S. Och eftersom en sats kan vara koherent med S1 och inkoherent med S2, S3… så är det valet av system som avgör vad som är sant. Koherensteorier för sanning brukar kritiseras för relativism. Så brukar många uppfatta Thomas Samuel Kuhns paradigmteori. Ett annat problem är vad koherens egentligen ska antas betyda. Se huvudartikel: koherensteori.

• Pragmatisk sanningsteori: Enligt pragmatismen (Charles Sanders Peirce, William James) är sanning grovt uttryckt detsamma som användbarhet eller funktionalitet. Ett sätt att beskriva detta på är att ett påstående är sant om det har konsekvenser som slår in, i vilket fall det är gynnsamt att anta påståendet som sant. Medan korrespondensteorin gärna ser sanning som något absolut, blir det här relativt. Newtons gravitationsteori betraktades, exempelvis, som sann tills man fann situationer där den inte fungerar bra. Då övergick man till Einsteins allmänna relativitetsteori. Se huvudartikel: pragmatism.

• Konstruktivistisk sanningsteori: Se huvudartikel: konstruktivistisk sanningsteori, samt intuitionism.

• Konsensusteori: Alla sanningsteorier tenderar införa ett begrepp konsensus där vad som är sant eller inte sant avgörs inom en grupp av fria, oberoende debattörer. Detta gör sanning till ett provisorium, som hos Karl Popper. Man kan också använda det som en definition: det är sant som en majoritet är överens om. Men en sådan ståndpunkt förefaller oerhört lätt att invända emot, även om den ofta åberopas i praktiken. Problemet är förstås att de som nått en konsensus, dvs. blivit överens, ändå kan ha fel. Jorden är ju inte platt. 'Se huvudartikel: konsensusteori.