Intressant

Barfota utan strumpor och skor

Verkstad
En sorts vekstad är det allt....att skriva och läsa. Mitt arbete fortskrider. Den största utmaningen har varit filerna som inte längre var läsbara när jag "blivit med Mac". Men skam den som ger sig! Idag blir det dessutom verkstad i badrummet eftersom vi rivit ut hela klabbet och nu ivrigt väntar på att få ordning på det igen. Det blir svart/ vitt. Längtar så. Och skötbordet åker ut för nu har vi ingen liten lilla längre. Hon har deklarerat att hon är en stor kille! Imorgon ska vi dessutom möta vigselförättaren. Och tänk: när jag tillsist får lägga min älskade i det vackra badkaret och servera en whiskey med is :)

P!nk ? Nej Pink!
Inför seminariet den 29/9 ska jag se till att ha formulerat mig en smula ytterligare. Jag känner att det viktigaste är att få feedback på metoden och då är ansatsen av största betydelse. Att kollegorna får möjlighet att sätta sig in i sammanhanget- är ju så att säga ett led i det etnografiska kunskapandet. På det sättet blir seminariet en del av studien.
Sitter här
och läser om myelinisering. Mycket intressant. Jag vill gärna ha en klok kontrollhjärna och äga förmåga till självkontroll. Vilket jag har. Tacksam över mitt fett i hjärnan och mina överfungerande spegelneuroner som visserligen gör mig trött och aningen överempatisk men som skänkt mig en god portion intuition som gör att jag alltid vet vad mitt hjärta sjuger om. Jag är näst intill oförmögen att ha några större livslögner...Idag läser och skriver jag som fanken. Har sex goa böcker som jag hellst inte vill- men måste lämna tillbaka till biblioteket....
Längtar efter att flyga med min stora vackra fjärilsdrake igen.
Höstvindarna....
Återkommer
Förbereder mig
De senaste åren har varit en resa av sitt eget slag. Om jag skulle sammanfatta, med ett ord? Kärlek. Eller kanske kaos. Här står jag nu och fortsätter lära känna migsjälv, men i nya omständigheter. Tacksamhet- är det som starkast sköljer över mig. Jag ska ta sats igen. För nu bär det. Min nybrutna mark, mina upptrampade stigar-. Och det känns så skönt. Den må vindla sig in mellan mörka granar. Men den är min. Och jag går den inte ensam. Många trampar upp den och mitt i skogen, finns en glänta med förgätmigej och syrén.
En utmaning är alltid min stora vilja och förmåga att angagera mig. I människor, sammanhang och händelser. Och jag tycker inte om att ge upp. Jag älskar utveckling och lärande. Jag tror på förändring. Av samma anledning har jag svårt för brist på ansvarstagande, inskränkthet, martyrskap, oföränderliga och oärliga skeenden...
Men jag lär mig låta bli dem. The serenitypraier- är ett budskap jag trott att jag ska få kämpa med hela livet....
Nu ser jag att jag faktiskt börjar landa...i visdomen
Och de rader som följer- kanske kan vara någon sorts vägledning...eller beskrivning av mitt förvärvade sätt att förhålla mig:
Idag skiner solen ute. Och inne. Det är bara en månad kvar tills jag får gifta mig med min älskade. Jag har ett roligt jobb, utmanande och ansträngade- men roligt.
