Välkommen till Baggers vrå..

Man kan ju undra...hur vårkänsorna som jag upplever egentligen har kunnat lyckas spränga fram. Lite förunderligt, darrande och vibrerande sådär. Försiktigt, skälvande. Som i Karin Boyes dikt "Ja, visst gör det ont". Det gör ont att njuta. Iallafall innan, när man längtar efter njutningen och mest är trött. Jag funderar över om det är Luthers försorg eller bara en narturlig orsak- verkans mekanism. Man kan ju inte alltid vara lycklig, kanske behöver man olyckan att jämföra med för att veta?

Nu är de här iallafall, vårkänslorna. efter en vaken natt mycket ovanligt) med minsta ungen som var febrig. I flera veckor nu har saker hakat upp sig, allt från tåg till barn och annat...alltså det har inte gått som jag velat. Sådant stör mig. Samtidigt är det tillfälle att jag tränar på att "vara" i det som sker. Jag har visserligen över 1000 sidor att läsa på en dag och två sjuka barn hemma. Men samtidigt så har jag en fantastiskt fin man som kan vara hemma halva dagen och jag kan gå på gymmet och hämta andan. Imorgon är inplanerad föräldraledighet- då kan jag ta igen de timmar jag förlorar idag...

Vårkänslor alltså
kanske kommer de sig inte alls av någon situation
kanske kommer de sig av att jag börjar släppa taget och finna mig i nuet
eller kanske, kanske kommer de sig av att jag vet att jag ska få åka med min älskade på minisemester nästa helg..

Kanske är vårkänslor egentligen bara en sorts hopp, i försiktig tillit. Förväntasfullt, försiktigt och skälvande..

kram på er!