Välkommen till Baggers vrå..

Jag älskar träd, stora och gamla. Solnedgången, bergen, havet, vinden. En stilla och mörk skogstjärn där man kan sitta och meta gädda, själv indränkt i tystnad och myggmedel. En utflykt rakt ut i skogen, med termos och smörgås i vilken årstid som hellst. Tända en eld och sedan mata den och njuta av värmen och spelet av lågorna. När det är norrsken: att bara gå ut och titta rakt upp. Gärna i riktig kyla. Känna sig liten på jorden och i centrum av allt som är. Att låta blicken vandra över den fantastiska stjärnhimlen. Det var några saker som jag njuter riktigt mycket av, som gör att jag känner mig levande. Att träna varje dag är också skönt, men mer en nödvändighet för att leva. EN liten paus, även om jag sällan lyckas slappna av och helt få vara min egen och ifred från allt som ska skötas och planeras. Logistik. Det finns ändå stunder då jag klarar det. Att släppa allt och vara med mig själv. Små och korta ögonblick då det nästan känns som en stund under norrskenet. Då det nästan känns som om jag är här för mig egen skull och att det räcker att jag finns. Det är gott.

Man kan ju undra...hur vårkänsorna som jag upplever egentligen har kunnat lyckas spränga fram. Lite förunderligt, darrande och vibrerande sådär. Försiktigt, skälvande. Som i Karin Boyes dikt "Ja, visst gör det ont". Det gör ont att njuta. Iallafall innan, när man längtar efter njutningen och mest är trött. Jag funderar över om det är Luthers försorg eller bara en narturlig orsak- verkans mekanism. Man kan ju inte alltid vara lycklig, kanske behöver man olyckan att jämföra med för att veta?

Nu är de här iallafall, vårkänslorna. efter en vaken natt mycket ovanligt) med minsta ungen som var febrig. I flera veckor nu har saker hakat upp sig, allt från tåg till barn och annat...alltså det har inte gått som jag velat. Sådant stör mig. Samtidigt är det tillfälle att jag tränar på att "vara" i det som sker. Jag har visserligen över 1000 sidor att läsa på en dag och två sjuka barn hemma. Men samtidigt så har jag en fantastiskt fin man som kan vara hemma halva dagen och jag kan gå på gymmet och hämta andan. Imorgon är inplanerad föräldraledighet- då kan jag ta igen de timmar jag förlorar idag...

Vårkänslor alltså
kanske kommer de sig inte alls av någon situation
kanske kommer de sig av att jag börjar släppa taget och finna mig i nuet
eller kanske, kanske kommer de sig av att jag vet att jag ska få åka med min älskade på minisemester nästa helg..

Kanske är vårkänslor egentligen bara en sorts hopp, i försiktig tillit. Förväntasfullt, försiktigt och skälvande..

kram på er!

Min kloka lilla älva konstaterade igår om två barn på tv: De där är kompisar. De är snäll- kompisar och inte dum- kompisar. Visst är det så. Alla kanske måste vara kompisar- på något sätt. Men faktiskt så finns snälla och dumma sådana. Det är ganska enkelt. Själv har jag ju varit med så länge nu att "dum- kompisarna" inte längre finns i min närhet. Det är skönt det.

Idag sitter jag och samlar mina dikter, de finns här och var. I mobilen, på en lapp, i en bok, i ett dokument...Jag tänker försöka bevara dem. En del av mina foton ska jag nog också fiska upp ur oredan och illustrera med hjälp av :)

I veckan gick Madif8 och Matematikbiennalen av stapeln i Umeå och nu är jag ganska mör. Så jag tänkte att ett bodypump pass på 1life blir en bra genomkörare för kroppen. En hel vecka utan riktig träning...när jag är van att träna var eller varannan dag. Ikväll firar vi min kära mamma som fyller 60 och det ska bli trevligt att träffa en del kusiner och släktingar. Det är långt mellan gångerna.

Ha en trevlig helg

Skriver och läser. Jag upptäcker att jag nog har kommit en bit på vägen. För nu skriver jag inte bara om vad den jag läser kommit fram till- utan hur jag förstår det och kan använda eller inte använda det. Skönt med rätt uppgiftsfokus så att säga.  Tv:n får stå på i bakgrunden då jag arbetar hemifrån. Det behöver jag göra nu för att inte krascha helt har jag märkt. Där fångade en ung man vid namn Ruben Österlund mitt intresse. En filmskapare som nyligen gjort en film om unga i Göteborg och motsättningar. Han verkar vara en sorts beteendevetarorienterad filmskapare. Han funderar över roller och människor i grupp.

Nästa film ska heta Turist och handlar om en familj som sitter på en uteservering på en fjällort. Plötsligt ser de en lavin gå av på håll och skrattar, men snabbt kommer den närmare...det visar sig vara enbart snörök som dammar ända fram till dem. Detta tar några sekunder, men familjen förändras för alltid. För pappan, springer därifrån. Från sina barn och sin familj. För att rädda sig men utan att ta med någon annan.

Ser jag fram emot..
Ett vändande och vridande på könsroller och familjen som grupp...

Eller sea kanske det ska vara. Det var ett tag sedan havet var sådär riktigt öppet nu, det var också ett bra tag sedan jag var ute på havet. Jag gillar det inte. Jag trivs bäst i stadiga små båtar roendes fram på min barndoms älv. Jag försöker blogga lite här och lite där. Framförallt för att jag behöver det. Skrivandet. Det suger och drar. När jag skriver så ser jag vad jag tänker. Konstigt va?

Det firas alltid med lagom mycket rusk i vår familj. Ska bli spännande att se hur det landar i år

Jag vill blogga, men gör det inte. Tro varför...
Det ska jag fundera över ett slag
Vad jag vill säga isåfall...
Tycker ju om det skrivna ordet och att tänka och filosofera.
Det ska jag filosofera över :)

Allt har sin tid. Sova har sin tid. Vintern sin. Arbetet sin och småbarnstiden sin. Så är det. Ofta försöker människor dock göra allt samtidigt. Som om tiden var en flerparallellig motorväg där man kan kryssa mellan filerna för att ta sig fram snabbare. Så är det inte. De är jag helt säker på. Själv sitter jag och läser en artikel och förundras över hur intressant det är och hur jag ändå försöker göra något annat...Vad kan det bero på? Är det den omtalade ställtiden som jag inte låtit breda ut sig- eller beror det på att jag försöker göra flera saker samtidigt och är för dålig på att hålla fokus för att jag är lite trött. Jag tror det.

Alltså är jag avslöjad. Jag är en av de som tror att tiden är en flerparallellig motorväg. Skärpning får det bli. Resten av dagen ska jag förhålla mig till tiden som om jag finåker på en slingrande landsortsväg. Jag ska  njuta av utsikten medan jag åker och bara vara precis där jag är.

/Anette

Idag har vi räfsat hela familjen och grillat korv. Grannarna tycktes dock ha problem med det sista...
För första gången på många, många dagar kunde vi vara ute och bara njuta. Dagen började med att Liv beställde pannkaka och Hampus hjälpte givetvis gärna till. Därefter spelades det shack och njöts det av det fina vädret. J gahde förmånen att vakna redan 6.30, så jag har myst och läst och bara drällt. Vilken förmån!

Man håller på att glömma lösenordet till bloggen....då behöver man skärpa sig! Jag ska träna lite mer en period och faktiskt tänka på att nöjesskriva också- där ingår bloggen. Det är sådant som ger mig kraft och som är påfyllning.

Igår fick fina Madeleine Larsson Wollnik en liten tjej till, vilket fantastiskt underverk. Jag blir så rörd av att se på och tänka på bebisar, jag börjar tro att jag håller på att bli gammal. Min egen lilla bebis är inte så liten längre, 3 år nu. Sitter hon i soffan och ber o matt få pannkaka till frukost medan hon ser på Pippi långstrump.

Jag längtar väligt mycket ut i skogen, det ska bli så skönt då snön försvinner att dra på stövlarna och gå gå fotosafari. Det har blivit för lite med det med...

Vi har redan invigt stugan för året. Det drar, vi bor i ett bostadsområde med rätt mycket trafik så längtan efter tystnaden och landet är stor.

Delar med mig med en bild från då Liv fyllde tre. Hon gillar att måla lager på lager- en blivande da Vinci?

Så seg jag är på att blogga nuförtiden..
En snabb resumé är att jag har det bra
en lite utförligare är:
att jag blivit förälskad i Skottland
att doktorandlivet är fattigt men belönande
att mina ungar mår bra
att min älskade är lika fin som alltid

MItt privata skrivande går det väl lite, lite framåt med. De verkar som om våren påverkar mig på det sättet. Jag börjar skriva. Under mörkaste vintern stickar jag istället. SÅ har det nog alltid varit. Jag har bara inte tänkt på det förr. När jag tänker efter- ska jag sätta mig och plita lite....

Ha det gott och njut av vårsolen!

Jag har precis läst ut En lite hattaffär på hörnet...den började bra men visade sig i slutändan drypa av så mycket förutsägbar romantik att jag bara slängde den i golvet. Jo, det är säkert. Läs den om ni gillar "feel good" men förvänta er ingen litterär upplevelse. SOM de försökte skildra en modern stark kvinna och SOM hon i slutändan bara lyckades visa sina egna (förutfatttade/nedärvda?) stereotypa uppfattningar om könens inbördes ordning...Boken slutar precis som ni kommer att tro- fast ändå mer!

Nu ser jag istället fram emot BÅTEN av Nam Le. Återkommer om den....

En dag med snö, sol, städning....vi byggde och byggde....Lukas på kalas och Adrian och Eric tränar på gymmet. Sedan ska jag och alla barn se "Trassel" på bio. Hoppas lillan orkar efter all skottning :)

Det är så mysigt att kliva upp när huset är lite stilla. Storebror fixar frukos åt lillasyster. Vill du ha en fralla? Mamma hon behöver nog något att dricka också? Sedan ber lillasyster att vi ska tända ett ljus och storebror gör också gärna det. Innan han tänder frågar han "är du beredd nudå?"...
Jag blir så varm i kroppen av de små. Hampus 8 och Liv 2 har en speciell kontakt med varandra. Hoppas den håller i sin genom livet.

Annars för jag en ständig kamp om postitlapparna fortfarande. De är suveräna när man läser, att spara referenser i böcker. Men Liv, hon tycker att de är lika suveräna för de bli någon sorts konfetti om man sprider dem och dessutom kan man skriva på dem!

Gäääsp!

Det pågår tydligen ett krig i hemmen, företrädelsevis de som har småbarnsmammor. Iallafall om man ska tro reklamen. Det ska föras en KAMP mot bukfett och minsann- bakterier kan ta över i den smutsiga tvätten om man inte ger akt! Det tycks mig som om reklammakarna tänker sig kvinnor- och särskilt då småbarnsmammor - som några som behöver vara ständigt på sin vakt. Överallt lurar hoten, kroppen förändras, barnen orsakar sanitäriska olägenheter?

Visst är det trixigt ibland, att få allt att gå ihop. Kvinnofällan, dubbelarbete...etc...sådana begrepp som snart är utnätta till den grad att vi glömt vad de betyder och att det faktiskt, finns fog för den diskussionen.

Men tänk om man inte bryr sig om att det är smuts på smutskläderna- utan bara tvättar dem. Tänk om man rentav ser det som ett kärleksbevis med en fylld tvättkorg. Tänk att vara så begåvad att den svämmar över. Tänk om man är fler än en vuxen hushållet??? Kanske en av de vuxna kanske till och med är man. Fast ust den sortens människa lyser med sin frånvaro i reklamen. De har helt glömt bort männen, reklammakarna. Om inte de förmodas vara mottagarna av allt det estetiska, rena och sköna som väntar när alla kurer och tvättmedel använts enligt anvisningar....

Tänk sedan på att det gamla kvinnoidealet på matriarkernas tid bestod av en svulstig figur. På magen lagras östrogen, kan jag berätta- det är inte helt vanligt "bukfett".... (bilden lånad från Stefan Stenudds hemsida) Fast Klart man ska se till att må bra och vara sund. Men kroppen förändras. Så är det bara. Det är inte särskilt gångbart att önska tillbaka till den kropp man hade som 22 åring...även om man ibland känner sig precis så inombords. Jag har alla åldrar i mig- och det är jag glad över. Jag är också övertygad om att ifall jag skulle kunna möta migsjälv- som 22 åring, så skulle jag le igenkännande. Men också inse att jag lärt mycket sedan dess. Det är precis som det ska vara.

Kort sagt: Kan man anmäla reklamen på TV- för att den är bakåtsträvande, diskriminerande och inskränkt?
Jag ryyyser över de nya idealen eller försöket till normbildning som görs. För vems skull? Vem har tänkt ut budskapet och vem är det som förmodas ta emot det? Är det den "frigjorda" kvinnans dröm och vilja att vara sådan som reklamen framställer?

Var tog jämligheten vägen?

Jag blir så förbannad.
30 days- vilket skitsnack!

Mitt skrivande, alltså prosa och poesi - är något ställt i bakgrunden för tillfället. Men det kommer. Nu har jag snart vant mig vid att vara doktorand och då är det hög tid att jag finner vägen till min obändliga kreativitet och fantasi igen :) Den berikar allt annat i livet dessutom så den behövs för jobbet skull likväl.

Medan min älskade gick ut och stoppade i motorvärmaren- så rann en dikt ur mig. Jag får förståss fortsätta att arbeta på den- men den blir ungefär såhär:

Meningsskapande

Orden
Söker sig
Ringlar, tvinnar
Smeker, leker
Pekar, riktar
Manar, danar

Men vad är orden?
Annat än försök att
finna
möta
leta
och kanske en dag...
få veta

Veta om livet, tiden
och människorna i den
magiska ställen
och tarvliga studnenr
vanliga människor
och verkliga under

Känna pulsen
mitt i flödet
Av berättelsen
av orden
Där blir vi till
stor, liten
snabb och still

Där i ordens dans
lever vi
någnstans...