Existensiellt!
Lika olika är vi allihopa!
En favoritsaga just nu är Den lilla gröna draken med de röda ögonen" Av Astrid Lindgren och Ilon WIkland. Den är en helt underbar berättelse om tillhörighet, inkludering och exkludering. Om vi i grunden är lika: behovet av närhet, känslorna...och till sist måste alla flyga själva, förhoppningsvis när de är redo själva- finna sin väg i rymden. Sjungande och överraska dem som står kvar och trodde de visste, byta skrud.
Att behandla alla lika är orättvist!
Liv är övertygad om att den stora Son (- väldigt tidigt i sagan) är ARG på draken, att ALLA är arga på draken. Hon rynkar ihop de små ögonbrynen ovanför de stora bruna ögonen och visar precis hur "arg" ser ut. Draken är ledsen förstås. Även om draken var en lite udda figur i barnaskaran- så hör han ju till. Mammagrisen behövde förvisso vänja sig vid honom, hon kunde inte bemöta honom på samma sätt som de andra- Lika hade varit orättvist. Han hade de uppenbara svårigheter med tidig anknytning som många barn råkar ut för och som sedan kan påverka totalupplevelsen av livet och jaget. Ibland beror det på att mamman är blockerad av en psykos eller bara har svårt att tolka barnet- nadra gånger är det barnet som itne ger den respons som "borde" funnits- samspelet är så fint avstämd. I drakens fall: bet han henne och ville mycket hellre äta ljsusstumpar än dia bland de andra. Mamman å andra sidan var så förvånad över detta drakbarn att hon liksom kom av sig i sina annars så instiktiva moderskänslor.
Men han är unik och vacker. Och inte behöver mammagrisen ha dåligt samvete heller. Hon var nog den bästa mamma han kunde fått - även om de inte alltid förstod sig på varandra.
Eller vad säger ni?
En favoritsaga just nu är Den lilla gröna draken med de röda ögonen" Av Astrid Lindgren och Ilon WIkland. Den är en helt underbar berättelse om tillhörighet, inkludering och exkludering. Om vi i grunden är lika: behovet av närhet, känslorna...och till sist måste alla flyga själva, förhoppningsvis när de är redo själva- finna sin väg i rymden. Sjungande och överraska dem som står kvar och trodde de visste, byta skrud.
Att behandla alla lika är orättvist!
Liv är övertygad om att den stora Son (- väldigt tidigt i sagan) är ARG på draken, att ALLA är arga på draken. Hon rynkar ihop de små ögonbrynen ovanför de stora bruna ögonen och visar precis hur "arg" ser ut. Draken är ledsen förstås. Även om draken var en lite udda figur i barnaskaran- så hör han ju till. Mammagrisen behövde förvisso vänja sig vid honom, hon kunde inte bemöta honom på samma sätt som de andra- Lika hade varit orättvist. Han hade de uppenbara svårigheter med tidig anknytning som många barn råkar ut för och som sedan kan påverka totalupplevelsen av livet och jaget. Ibland beror det på att mamman är blockerad av en psykos eller bara har svårt att tolka barnet- nadra gånger är det barnet som itne ger den respons som "borde" funnits- samspelet är så fint avstämd. I drakens fall: bet han henne och ville mycket hellre äta ljsusstumpar än dia bland de andra. Mamman å andra sidan var så förvånad över detta drakbarn att hon liksom kom av sig i sina annars så instiktiva moderskänslor.
Men han är unik och vacker. Och inte behöver mammagrisen ha dåligt samvete heller. Hon var nog den bästa mamma han kunde fått - även om de inte alltid förstod sig på varandra.
Eller vad säger ni?
Kommentarer
Trackback
