Det pågår tydligen ett krig i hemmen, företrädelsevis de som har småbarnsmammor. Iallafall om man ska tro reklamen. Det ska föras en KAMP mot bukfett och minsann- bakterier kan ta över i den smutsiga tvätten om man inte ger akt! Det tycks mig som om reklammakarna tänker sig kvinnor- och särskilt då småbarnsmammor - som några som behöver vara ständigt på sin vakt. Överallt lurar hoten, kroppen förändras, barnen orsakar sanitäriska olägenheter?

Visst är det trixigt ibland, att få allt att gå ihop. Kvinnofällan, dubbelarbete...etc...sådana begrepp som snart är utnätta till den grad att vi glömt vad de betyder och att det faktiskt, finns fog för den diskussionen.

Men tänk om man inte bryr sig om att det är smuts på smutskläderna- utan bara tvättar dem. Tänk om man rentav ser det som ett kärleksbevis med en fylld tvättkorg. Tänk att vara så begåvad att den svämmar över. Tänk om man är fler än en vuxen hushållet??? Kanske en av de vuxna kanske till och med är man. Fast ust den sortens människa lyser med sin frånvaro i reklamen. De har helt glömt bort männen, reklammakarna. Om inte de förmodas vara mottagarna av allt det estetiska, rena och sköna som väntar när alla kurer och tvättmedel använts enligt anvisningar....

Tänk sedan på att det gamla kvinnoidealet på matriarkernas tid bestod av en svulstig figur. På magen lagras östrogen, kan jag berätta- det är inte helt vanligt "bukfett".... (bilden lånad från Stefan Stenudds hemsida) Fast Klart man ska se till att må bra och vara sund. Men kroppen förändras. Så är det bara. Det är inte särskilt gångbart att önska tillbaka till den kropp man hade som 22 åring...även om man ibland känner sig precis så inombords. Jag har alla åldrar i mig- och det är jag glad över. Jag är också övertygad om att ifall jag skulle kunna möta migsjälv- som 22 åring, så skulle jag le igenkännande. Men också inse att jag lärt mycket sedan dess. Det är precis som det ska vara.

Kort sagt: Kan man anmäla reklamen på TV- för att den är bakåtsträvande, diskriminerande och inskränkt?
Jag ryyyser över de nya idealen eller försöket till normbildning som görs. För vems skull? Vem har tänkt ut budskapet och vem är det som förmodas ta emot det? Är det den "frigjorda" kvinnans dröm och vilja att vara sådan som reklamen framställer?

Var tog jämligheten vägen?

Jag blir så förbannad.
30 days- vilket skitsnack!

Mitt skrivande, alltså prosa och poesi - är något ställt i bakgrunden för tillfället. Men det kommer. Nu har jag snart vant mig vid att vara doktorand och då är det hög tid att jag finner vägen till min obändliga kreativitet och fantasi igen :) Den berikar allt annat i livet dessutom så den behövs för jobbet skull likväl.

Medan min älskade gick ut och stoppade i motorvärmaren- så rann en dikt ur mig. Jag får förståss fortsätta att arbeta på den- men den blir ungefär såhär:

Meningsskapande

Orden
Söker sig
Ringlar, tvinnar
Smeker, leker
Pekar, riktar
Manar, danar

Men vad är orden?
Annat än försök att
finna
möta
leta
och kanske en dag...
få veta

Veta om livet, tiden
och människorna i den
magiska ställen
och tarvliga studnenr
vanliga människor
och verkliga under

Känna pulsen
mitt i flödet
Av berättelsen
av orden
Där blir vi till
stor, liten
snabb och still

Där i ordens dans
lever vi
någnstans...

men inte nödvändigtvis med betoningen på EN. Det vore något det. Eftersom jag inte är särskilt lik Askungen så sitter jag inte trånande och väntar. Jag tror visserligen på ödet med de val man gör på livets vidunderliga vägar är helt avgörande för nyanserna och kanske till och med färgskalan i "the big picture". Ödet kanske är en blandning av vad man förmår se: är verkligheten ljus, mörk, ljusblå eller höljd i rosa dimma....och vem man tror att man är eller vill vara. Vad man ser är i sin tur en följd av vem man varit och är. Alla tider är ständigt representerade i en person och likt en lök får man lager på lager i sin personlighet, inuti känner man sig dock som densamma.

Just nu läser jag Bodil Jönssons bok Tankar om tid- tio år senare. Visserligen misstänker jag att jag läst den förr, men det har jag isåfall helt glömt. (ibland är glömska något positivt- man får uppleva något igen, på ett nytt sätt). För tillfället har jag bara två reflektioner/ frågor att dela med mig av:

1. Skriver alla som heter Bodil bra böcker? Bodil Malmsten är ju en annan av mina favoriter.
2. Vad leder den allt mer utbredda historielösheten till? Jag har haft förmånen att arbeta nära ett antal äldre damer och herrar. Sådana som ägnat ett helt liv åt en mission, ett uppdrag. Jag har solat mig i ljuset av den djupgående kunskapsbyggnad de besitter och samtidigt tvingats inse att jag själv är en alltför rastlös själ för att någonsin uppnå den sortens uthållighet som krävs för att uppleva densamma. Bodil kallar tiden som råder nu för framtung och skriver på s 29:"för ingen tid har haft så lite av det förflutna i sig som vad vår tid har, och ingen har haft så mycket av framtiden närvarande redan i nuet. "

Något att fortsätta fundera på, hur detta hänger samman.
Detta var kanske ett väldigt omständligt sätt att säga: Jag är min egen lyckas smed! på.... Ikväll tänker jag landa, grunda mig, jorda mig.....vara ledig. Jag ligger i badet och läser med ansiktsmask och tända ljus. Efteråt väntar en chokladfondue med min älskade och ett glas rött vin. Jag tänker njuta av att bara vara fast på ett balanserat sätt- utan att vara varken bak- eller framtung. Bara leva precis i nuet.

Jag håller ju själv i stopp-uret i mitt liv. (bilden lånad från bloggen oumbärliga ting)
Ha en skön afton!

Tänk så mycket av våra liv så ges mening med hjälp av berättandets konst. Sådant vi inte förstår, försöker vi ikläda en skrud av omständigheter och mening, sådant vi upplevt återupprepar vi för våra medmänniskor. Ibland för att minnas något gott, andra gånger för att bearbeta något jobbigt. Åter andra gånger är syftet helt enkelt att bli ihågkomna. När slutar livet? Jag läste nyligen en bok som heter Summan, David Eagleman. Inte särskilt läsvärd för mig- men säkert helt ok för andra. Den beskriver eller snarare spekulerar kring livet före och efter detta, gud och skapelsen. Jag är visserligen imponerad av att det GÅR att skriva en bok på ett sådant ämne som är så till den graden pragmatiskt att den känns klinisk och inte har ett spår av andlighet i sig...Nåväl. Den bestod av 40 olika berättelser och det ändå fäst sig hos mig från boken är dessa rader:

Det finns tre dödar. Den första inträffar när kroppen slutar funger. Den andra när kroppen sänks ner i graven. Den tredje i det ögonblick, någon gång i framtiden, när ens namn yttras för sista gången.

Men åter till dagens filosoferande: Alla dessa berättelser om våra liv, de är ju helt fantastiska. Kanske är det så vi lär känna varandra och på riktigt möts. När våra berättelser tvinnas samman och vi lånar av varandra. Vi möter ju inte bara det vi ser utan också den person som någon VILL vara- de berättelsen den kommer med och visar sig med hjälp av.

På min tidigare arbetsplats hade vi en bokhylla- där alla kunde låna en bok och ha den så länge den ville. Man lade då förstås dit en annan bok i dess ställe. Det var typiska pocketböcker som stod där, sådant vi köpt med oss på tjänsteresor och inte tyckte vi ville spara på. Det gav hemtrevnad åt arbetsplatsen och samtalet om vår och författarnas berättelser fick en naturlig skjuts. Det var helt enkelt ett bra inslag för trivsel och gemenskap. Också älskar jag böcker och det gjorde att man ibland övervägda att läsa nägot som jag aldrig skulle valt själv. Berikande på många sätt var det. Även om böckerna bara stod där som en installation av en sorts samlad upplevelse.

Jag ska föreslå att vi gör något liknande på mitt nuvarande jobb.
Ha en skön dag!

Så skänt det är. Jag är helt ledig- hela helgen. Så det blir skidåkning och gym, middag hos föräldrarna och en träff med en kär vän. Helt plötsligt är jag huvudpersonen i mitt liv och det känns helt ok. Vad ska jag annars berätta? Lillan sov hela natten, det är ju skönt. Jag stickar massor och har en underbar familj. Kärnfull sammanfattning.
Liv är nog världens mest omhuldade lillasyster. Igår hade Eric köpt ett plåsterpaket och det slutade med att både hon och brorsorna var fulla av plåster. För hur ska de kunna säga nej när hon vill "plåstra dem".

Jag vill tipsa om en superbra tidsskrift. Unique- en tidning som vill inspirera, peppa och förändra.. Den är en tidning där man får möta människor på ett inspirerande sätt. Där alla färger kommer fram. Just nu stickar jag som sagt- och faktsikt hade de en artikel om även detta....Stickgraffitti.

God läsning och ha en skön lördag!
(bilden lånad från tidningen Unique)

med en kopp kaffe börjar jag arbetsdagen, inatt sov jag illa. Men nu är solen på väg upp
och naturen dignar av snö. Jag fick dock köra två svängar till föris. En gång med Liv och den andra svängen med Tiger som glömdes hemma. Har ni försökt smyga er förbi två förskoleavdelningar? Det går inte. De är så uppmärksamma de små krabaterna på andra människor och relationer. Där är din mamma Liv! Säger de hjälpsamt :)

Jag pratade med några av mina kloka doktorandkollegor igår- om detta med att lämna jobbet därhän och vara ledig. Att koppla av och vila huvudet. Själv har jag ingen startsträcka överhuvudtaget och kan göra tre olika saker samtidigt. I praktiken kan jag alltså sitta och läsa en sak, skriva om det och samtidigt göra en presentation och dessutom planera för ytterligara sak. Det måste liksom vara tre skilda aktiviteter om ni förstår- då är detta busenkelt för mig. Är bra på att hålla reda på många saker samtidigt....Men just nu i livet- så har jag inte riktigt den energin över. Det gör att mina styrkor förvandlas till hot mot mitt mående. Jag behöver alltså lära mig vara "layedback" och ge mig det Bodil Jönsson kallar Ställtid. Det är AG nu- alltså After Google....allt är lättåtkomligt och omdelbart. Jag som inte har en inneboende tröghet måste alltså kompensera denna snabbet i "tidsandan" med att liksom lära mig vara långsam...om ni förstår

Jag lyssnar därför uppmärksamt på de som vet hur man gör...och tränar mig varje dag. Motarbetar min personlighet. Jag förväntar mig inte några stora förändringar men ändå en rörelse åt "rätt håll" och en insikt om mina automatiska tankar och beteenden.
Ett bra tips jag fick vara att "sätta händerna i" något...."måla något såfort som du tänker på jobbet":.....Nå det är nog inte möjligt. Då skulle mitt hem vara fruktansvärt ommålat och ständigt något som stod och torkade. Färgglatt förståss...men lite väl radikalt. :) Jag har dessutom målat både här och där redan. Jag stickar istället. Stikade små saker som jag kan skänka bort och som när jag stickar dem erbjuder mig möjligheten att sjunga långsamhetens lov.

Nåväl.
Nu sätter jag  fart. Idag ska jag uträtta stordåd! Gör en god dag!

En bok jag läst som påminner mig om Forrest Gump. Man får ta del av Allans liv, det börjar i slutet. Han ska firas på hemmet och bestämmer sig för att bara kliva ut i världen istället. Det ena leder till det andra....boken innehåller politiska intriger, maktspel, kärlek och mord. Den käre Allan tar dock det mesta med ro. Han är Stoiker om man så vill- eller kanske erkänner han sig till Taosimen- eller är han rent av bara så pragmatisk att det leder till en störning.

Det största intresset han har är att spränga saker och om någon pratar om politik slår han dövörat till. Han har dinerat med alla stora ledare eller stött på dem under sin livsstid, Mao Tse, Truman, Chruchill med flera, har jobbat på Los Alamos och deltagit en del av de större slagen i olika krig. Fastän- bara för att det bara blev så...han tar aldrig ställning. Han har också korsat Himalaya två gånger-av den enkla anledningen att han skulle hem till Sverige igen...och råkat berätta för tre nationer hur man tillverkar en fungerande Atombomb- därav Hiroshima....Inte för att han ägnade en tanke åt vad det ledde till men....

Man följer polisens jakt på den försvunna 100 åringen som håller sig undan och skaffar sig en ny "familj" på vägen- samtidigt som några busar går åt, samtidigt minns Allan tillbaka och berättar om sitt liv för de han möter.

Rekommenderas!
Provläs den gärna på Bokus!

Gott nytt år alla vänner!
Jag är inte så flink i bloggandet nuförtiden- men det tar sig... Framförallt har det berott på att jag varit avhållsam med datatiden under helger och ledighet. Jag arbetade så intensivt ett tag att jag kände stort behov av att bara röra mig och använda kroppen och andra sinnen. Att vila från dataskärmen kändes friskt. Men nu har jag haft en ledighet över jul och hoppas kunna ta mig fler bloggrundor framöver. Att få skriva är också en viktig del av livet för mig.

Så fort det gick- året som svishade förbi. Det har varit händelserikt. Jag har lärt känna nya människor och delar av migsjälv. Börjat ett nytt jobb, osm doktorand i pedagogiskt arbete. Men det viktigaste och största är förstås det som händer hemma. Jag och min älskade gifte oss och familjen har haft ett år av gemenskap. Jag har tagit mig upp på höjden och kunnat betrakta utsikten och njuta av den, jag har också vilat tillbaka- återhämtat mig och byggt upp mig. Under några år har jag varit tvngen att åsidosätta mig- trodde jag. Men det visar sig, förståss - att det inte är särskilt klokt. SÅ nu har jag en god och upparbetad vana av att motionerna, gå på gym åka skidor eller springa. Vilket innebär både egen tid och tid för eftertanke. Det jag satsar på mig, får också familjen del av. Jag blir mer stresstålig och tålmodig och orkar med att bära en stor familj framåt på ett gott sätt.

Jag är tacksam och böjer mig ödmjukt för de erfarenheter livet givit mig under året. Det har fått mig att växa och den stora tillit till tingens varande som jag alltid levt med har åter kommit tillbaka.
Detta år ska jag fortsätta vara klok och hälsosam, jag tänker arbeta intensivt varje minut av arbetsdagen och vara eldig när den tar slut. På det sättet kommer jag att åstadkomma allt det jag vill på jobbet och ändå vara en närvarande familjemedlem. Det får nog bli mitt nyårslöfte-antar jag.

Liv har annars visat på vägen- alla hennes dockor var sorterade tillsammans. Men tydligen tyckte hon att pojkbebisen skulle sköta städningen. Flickhögen varkar mer spegla sig och leta halsband. Eller är de så uppe i karrären att faktiskt alla i familjen får hjälpa till? Tja- Liv kan nog inte svara på det- men någon sorts kategorisering, sortering har hon ändå gjort.
Förslag?